Sorg och död

Oj, vad ledsen jag är nu! Nyss fick jag veta att min sons farmor inte väger mer än 35 kilo! Hon är ca 80 år gammal så hennes tid här på jorden är ju snart slut. Det är en kvinna jag beundrar, hon har upplevt så mycket sorg och smärta i sitt liv.  Fött nio barn, fyra pojkar och fem flickor.

Varje gång vi åkte dit bjöd hon oss på sin underbara laxsoppa! Ingen kan göra den soppan som hon!!! Jag var ofta med henne i köket för att lära mig, men hon hade ju i alla ingredienser "på en höft" så än idag lyckas jag inte få den så god som hon! Jag blir lika besviken varje gång... men, jag försöker.

När min son var liten var vi ofta hos henne, farfar levde då. Hennes stora söndagsnöje var att cykla in till stan och spela bingo! Men hon kunde inte varje söndag för om något barnbarn var och hälsade på hade de gömt hennes löständer! De ville ju ha henne hemma.... Hon trivdes inte med sina löständer, var hon hemma med bara familjen låg löständerna i ett vattenglas i köket. Oj, vad arg hon var när löständerna inte hittades! Ingen av oss hjälpte ju henne att leta, kom vi ändå från Sverige till Finland fick hon ju hålla sig hemma!

Första gången jag kom dit bodde jag i Stockholm och där behövs inte riktigt, riktigt varma vinterskor. Det var -32 grader och jag kom med mina stadsskor som farfar sa, ingen mössa, jättetunna vantar, min höstjacka som fungerade i Stockholm så det blev  en shoppingtur med farfar. Han köpte en jacka som hängde med många säsonger, mössa, världens skönaste vantar och framför allt: fodrade näbbstövlar. De är så sköna än idag!
Farfar dog för flera år sedan i cancer och jag är glad över att lärt känna dessa två underbara människor!

Sist jag träffade farmor var på min sons pappas begravning, sex år sedan, och det var så underbart att se henne. Hon var så glad över att vi, min son, hans halvbror och jag hade kommit. Glädjen lyste ur hennes ögon när hon pratade med pojkarna, hon var så stolt över att de pratar finska (den ena bättre än den andra) fast båda är födda i Sverige och gått svenska skolor.

Ja, död och sorg: det här året, sedan i maj, har bara varit ett helvete av sorg: Jag har mist sju nära vänner, släktingar och alla dog av den hemska sjukdomen cancer. Det började med min älskade gudson, Michael, bara sju år, sedan var det löpande bandet. Det värsta, nej så kan man inte säga, alla besked har varit jobbiga på sitt sätt, var när jag fick dödsbudet ang en nära kär vän uppe i Norrbotten. Hans kamp mot sjukdomen är obeskrivbar. Jag är så tacksam över att jag hade möjlighet att vara uppe hos honom ungefär den här tiden på året. Han har en plats i mitt hjärta för alltid! Hans fru, då sambo, hon är min "storasyster" och deras barn, barnbarn är så underbara: älskar dem alla!
Så snälla låt mig slippa ytterligare ett dödsfall i år!!! Jag har fått nog!