Snö och isande blåst

Kom precis hem efter en underbar långpromenad i det underbart vackra vinterlandskapet. Det är så kalla vindar att tårarna rann. Men, det var ändå skönt. Jag blev ju pigg på kuppen! Har sovit dåligt den senaste tiden, alldeles för mycket tankar som surrar i huvudet. Hur ska jag göra, ska jag hyra lägenheten av Dylan ytterligare ett halvår? Jag har kontrakt till sista februari, men eftersom han ska åka till sitt hemland och stannar där i tre månader vill han ju ha besked. Helst vill jag ju ha ett 1:a handskontrakt... Jag får nog börja spela på Lotto eller nåt så kanske jag vinner pengar och kan köpa mig en lägenhet.
Sedan är det ju det här med jobb... Hatar att vara arbetssökande med en coach som inte gör någonting. Men, jag har ju iaf tur eftersom jag får vikariera som personlig assistent åt världens underbaraste tjej. Oj, vad vi skrattar mycket. Vi har så mycket gemensamma intressen så tiden går alltid fort.
Sedan har jag ju mannen i mitt liv som förgyller det på alla sätt. Jag blir så glad och lycklig bara jag tänker på honom. Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle vara förälskad hade jag skrattat. Inte visste jag då att jag, såhär på gamla dagar, skulle bli kär! Inte trodde jag att vår vänskap, vi träffades första gången 1998, skulle utvecklas till kärlek. Jag känner mig så enormt trygg när jag är med honom. Det bästa av allt är att han får mig att skratta och ett gott skratt förlänger ju livet. T.ex när han upptäckte att jag hade gått ner i vikt: "Jag vill nog ha dig lite mulligare." När jag frågade honom hur mycket var svaret "ja en tio kilo sådär". Då skrattade jag gott. Hur ofta får en kvinna höra sånt?
Nyårsafton ska vi fira i Kungälv på "Fars Hatt" med hans ena syster och hennes man. Det ska bli jättekul, något att längta till. Jag älskar att ha något att se fram emot, livet blir inte bättre än man gör det till. Tiden med mannen gör så att jag nästan alltid har en ljusglimt att längta till.