Usch, vad jag hatar livet just nu. Igår på jobbet fick min klient hög feber och jag ringde ambulansen direkt. Hon hann berätta att hon hade haft en rejäl febertopp på dagen, men assistenten gav henne bara febernedsättande. Vi SKA ringa ambulans när klienten får mer än 39 grader... Jag satt med henne på hallgolvet och höll om henne, hon dog i mina armar. Hon var så vacker när hon somnade in, den friden i hennes ansikte var så fantastisk!
Efter hennes död, jag väntade fortfarande på ambulansen, ringde jag till mannen i mitt liv. Behövde helt enkelt höra hans röst. Det var så skönt att prata med honom, jag blev rofylld och tacksam över att han finns. Under samtalets gång kom ambulansen och jag var tvungen att följa med till NÄL. Min jourhavande chef kom dit efter ett tag och jag fick lämna rapport. Läkaren gav mig piller att sova på....Typiskt. När jag väl kom hem igen ringde jag till alla assistenter som jobbat med klienten och alla kom hem till mig. Vi satt uppe hela natten och delade minnen. Hon gav oss så mycket glädje! Alla kollegor gick hem vid sex-tiden och jag blev så ledsen igen. Kom på att mannen fortfarande var hemma och ringde honom. Som tur var svarade han och jag fick verkligen prata av mig! Tack för att du finns i mitt liv och orkar lyssna! Jag älskar dig så oerhört mycket, det vet du, du är mitt allt!!! Vet inte vad jag skulle gjort utan dig, min älskling!!! Nu har jag sovit så gott som hela dagen, men är ändå trött. Jag saknar min klient, R.I.P. vännen, jag älskar dig för alltid samt att jag saknar mannen min, älskar dig så oerhört mycket!
Fy fan vad tufft vännen min! Hoppas att du får stöd från din chef/arbetsgivare och vänner. Var rädd om dig, du är älskad och värdefull, det vet du. Kramizar i massor från oss alla i norr. Lena med familj
SvaraRadera